Vill skriva om så mycket. Vill dela med mig av precis allt jag varit med om, men jag har ingen aning om i vilken ände jag ska börja. De senaste två dygnen har varit ganska kaosartade rent känslomässigt. Jag var så lättad över att äntligen åka hem, men när jag gått och lagt mig i söndagskväll för att få några timmars sömn i alla fall innan flygresan hem, så kunde jag inte somna. Jag var så sjukt ledsen över att lämna Filippinerna. Världens bästa land. Jag var så sjukt nervös över att åka hem. När jag väl hade somnat sov jag bara i knappt en timma innan jag vaknade igen. Vaknade och trodde att jag skulle spy av nervositet. Nervös över att komma hem, vad är det liksom? Lyckades gråta en skvätt på planet mellan Manila och Peking för jag insåg att även om jag definitivt kommer åka tillbaka till Filippinerna, så kommer det inte ske på flera år. Jag hade sällskap på hemresan av kuya Jeiel. Han har jobbat som Team Missions skolsköterska men sa upp sig för att flytta till Sverige och sin svenska flickvän. Undrade vem som var mest nervös ibland, han eller jag. När vi flög in över svenska skärgården och senare över Stockholm satt jag klistrad vid fönstret som ett litet barn. Det var så spännande att titta ner på hemstaden som jag knappt reflekterat över alls innan, och upptäcka en massa nya saker. Vägar och skog, hur områden är uppbyggda i mönster. Hur otroligt litet Stockholm är. Stockholm är som en liten mangyanby på en avlägsen bergssluttning och Manila ger mig torgskäck ibland. När vi hade hämtat baggaget och gick mot ankomsthallen ville jag bara skynda mig förbi allt folk och nervositeten var som bortblåst, men för Jeiel måste den ha fördubblats för på tre sekunder hade han helt plötsligt hamnat 20 meter bakom mig. Krama pappa för första gången på fem månader. Andas svenska, rena luften. Dra djupa andetag och förundras över att man inte börjar hosta. Att det inte svider i ögonen. Sitta i bilen på vägen hem, trafiken klockan 18.00 som var ungefär lika mycket som trafiken klockan 03.00 i Manila. Sitta i bilen på vägen hem och känna sig liten igen. Är vi framme snart, är vi framme snart? Bli ledsen igen, känslan av att inte känna igen vägarna man åker på. Kliva innanför dörren, känna igen lukten som är hemma. Krama mamma, Hanna och Johan. Lättnaden över att inse att jo, här är hemma. Här är hemma. Här är hemma. Här är hemma.

My intention was to post this at the airport in Manila, but I never did. The flight home went very smoothly, both me and Jeiel arrived safely. I'm not sure who was the most nervous though. The headline is from a song by a Swedish singer called Håkan Hellström. Love is a lettter sent a thousand times. So here goes, love in a letter. But I think I'll only post it once.

I've almost been abroad for five months now, which is the longest I've been away from my family by far. Before going here, the longest I'd been away from my parents was three weeks, and that was only last year. They went to France and I was at home in workaholic mode, trying to earn enough money to stay afloat for five months.

But anyway. Here I am, a bit blonder and quite a bit more tanned, and I'm not sure how I feel about going home. When the 1st of May was approaching, I was ecstatic. Like, it's finally almost May! The month in which I'm going home has finally arrived! I was so happy about it, daydreaming about the moment when I would meet my family at the airport in Stockholm. But as the days went by, and as I got closer to May, the more homesick I got. So instead of being happy about being in the Philippines but looking forward to going home, I wanted to go home right away. But I'm lucky I guess, after that catastrophic departure from Sweden with delayed and cancelled flights and tons of crying, I haven't been longing for home that much. I've missed my family of course, and I've missed the non important things like Swedish tap water, my bed and my pillow and a TV sometimes, but I've never felt that I couldn't manage. But I also got kind of a smooth transition; one month in Australia with by best friend didn't really feel like being on the other side of the globe.

I have gotten the privilege to experience and be a part of so much. Maybe it sounds weird but privileged is just the right word to describe how I feel. I feel so privileged and so honoured for the opportunity to be a small part of Team Mission for these last couple of months.

Sweden and the Philippines are so different from each other. Sweden is so quiet compared to here. I had a really bad headache the first couple of days because of all the noise. In the mornings it wasn't the sun that woke me up, or the alarm on my phone, but the sounds. I wonder how it will be when I’m home again. Seriously. I don't think you guys realise how loud it actually is here. If you Filipinos would go to Sweden you wouldn't hear a thing and maybe wonder if you had gotten a little bit deaf. You probably would think our church services are boring because they're so quiet compared to yours. Most of the time you can't even hear the rain. It’s definitely not like here where it's so loud sometimes you can barely think.

I surely will miss the public transportations. It’s so funny here! Like the first couple of times I was travelling by fx or jeepney. Being unsure where to sit because it seems full, whereas you Filipinos would say like: "oh, there's plenty of room" and point to a space of approximately five centimetres.

Maybe you think I'm lying now, but another thing I will miss is the rice. The rice here is so good! Don't even get me started on the mango!

I feel like I could go on forever about the things I will miss. But as the saying goes (or maybe it’s not a saying, I have no idea); it's the people who makes the place. I could eat tons of mangos, by my own tricycle and be quite happy, but the Philippines would be nothing without the people in it. I will miss the ate's and kuya's, even the maam's and sir's. Though I don't really understand the ma'am-sir, what's that all about? The politeness here is astounding. Everyone is unbelievingly friendly. I’ve never seen an angry face here, that's completely true. The guys here are such gentlemen. Chivalry is not dead!

One thing that feels so typical for the Philippines: we were in a jeepney on our way home from Divisoria and since it's basically impossible for us to know where to stop the jeepney we always ask if someone can help us get off at the right place (corny maybe, but very convenient!). And on our way home from Divisoria, the whole jeepney ended up discussing the best way for us to get to SM Marilao. The same day when we were on the way to Divisoria we were heading our way through a shopping mall and probably looking a bit lost, and of course a guy walks up to us, asking us where we are going and walks us to the right jeepney. Doesn’t even matter that he tried to get my number afterwards.

You get friends everywhere. Like Saira and Mara, the two girls we met on a medical mission in Mindoro. Mark and Dacel from our favourite internet café. The Starbucks staff, always spelling my name with a Y, Yda. I have gotten a couple of Ildas and Hildas as well. Or Lordes, the lady from the hypermarket, and her family. The family that lives by the road above the compound, yelling greetings down to the guesthouse when they see us. The kids who live in the compound, going bananas with our cameras and the hammocks, helping us carry our bags, holding our hands, hugging us, the hand to the forehead-thing (so cute!). The youth from the church in Lambakin. Very funny and completely crazy! I will miss the guards by the gate. Our tricycle driver. Cheds and Lennys maten! Daxs and Florezans bäbis! And the fact that basically everyone in Team Mission knows äta mera and äta litegrann. I will miss our lovely neighbour pastora Nora, even her attempts to set us up with random guys everywhere we go. Pastor Sim (I was so confused about his name at first, the only thing that kept popping up in my head was pastor Sin) and his attempts to get us Swedes to sing a song during Sunday service (sorry, I'll save it for next time). Juvy, her parents and her grandparents. Auntie Nellie and Cheds mother, whose name I’m always forgetting. Weng, who's always taking care of us. Jem and Michelle, so beautiful as well in the inside as on the outside. How I will miss you two! And uncle Jun!

You know, the hardest thing about the funeral we went to wasn't to see the deceased’s wife, mother or even his children, because we had never met them before. I’m sure it sounds bad but it’s true. The hardest thing was to see uncle Jun. Tiny, sweet uncle Jun with his I Love You tattoo. Like a little oopma-loompa he is. He picked me up at the airport so he was the first one from Team Mission I met. Annie doesn't count, she's Swedish.

I'm actually getting a bit sad here.

We have a saying in Sweden (again with the sayings) that according to Sweden’s favourite source of knowledge, Wikipedia, translates into something like this: that something has whetted your appetite. (But it’s a really weird translation, or version, of the saying. Doesn’t really do it justice). Me and my grandmother (or should I say my lola?) was talking on the phone a couple of weeks ago, and she asked me if I would go back here someday. Du kanske har fått blodad tand, she said. Maybe it has whetted your appetite. I agreed with her statement, but silently disagreed, because that expression is way too weak to describe how I feel about the Philippines.

It’s kind of inconvenient that the word for your father’s mother and your mother’s mother is the same; in Swedish we have separate words. Before I was writing about my mother’s mother, this time I’m writing about my father’s mother. So my father’s mother (she’s called Svea, that’s about as Swedish as it gets. An old expression for “the kingdom of Sweden” is “Svea rike”) is so funny, she forbid me from falling in love with a Filipino. And even though I have managed not to do just that, it has been impossible not to fall in love with the Philippines.

I have six weeks to get used to Sweden again before my old life starts and I go back to work. No, I should say my new life, ‘cause I’m sure nothing will be the same. I hope nothing will be the same. How could I ever go back to things as they were after four months here? Four months sound so little and so much at the same time. Four months of my life is nothing, but for months with you has also been everything.

I’m already planning on when to go back here, who I will bring (I kind of promised Floresan that when I go back to the Philippines, I would bring my husband, so maybe you have to wait for a while!) and what places we’ll visit. Hopefully I’ll be a certified nurse by then, and I’m expecting at least some of you to be married. Okay? Good!

And since goodbyes totally suck, I will send you all a big cyber hug and quote the ever so eloquent Arnold Schwarzenegger: I'll be back!

 

Måndag och tisdag spenderade vi på Skandinaviska Barnmissionen. Lite tid kanske, men jätte kul och spännande att se deras arbete! Lekte med världens finaste barn på deras hem för undernärda. Har ungefär åttio miljoner bilder på dem. Är annars i full färd med att packa ner de fem senaste månaderna i en väska som är större en min gamla, men som ändå känns för liten. Håller tummarna för att jag ska klara viktgränsen på 23 kg. Det får vi väl se. Idag har vi intervjuat en kille som heter Herson Klint O. Cosio, för att skriva sponsorbrev. De gillar dubbelnamn här. Han är 16 år och ska börja collage i juni. Dock ligger skolavgiften på 19 000 pesos per termin. Hans utbildning är på tio terminer. 190 000 pesos är ungefär 31 666 svenska kronor. Folk här fattar inte riktigt att skolan i Sverige kan vara gratis.

Snacka om att dagarna bara försvinner! Idag åker Elin och Julia hem. (Ja, jag är lite avundsjuk). På måndag åker jag och Annie till Skandinaviska Barnmissionen, kommer hem på tisdag. Volontärjobb onsdag torsdag. Juvy åker till Sverige på fredag. Helg. Måndag den 21 maj!

Lovade igår att jag skulle skriva om Bebeng. Ni får vänta lite på det, men här kommer något som är minst lika bra. Idag åkte jag, Annie och Jeiel runt och letade efter en kille som heter John Ryll. Han är 14 år och har LKG-spalt. Vi letade upp honom för att intervjua honom inför ett sponsorbrev, så att de operationer han behöver ska kunna göras. Tidigare bodde han i Marilao (Team Mission ligger i Marilao) och jobbade i sin styvpappas junk shop, men när styvpappan dog tidigare i år var familjen tvungen att flytta till mormor. Nu lever de 14 personer i samma hus, på en inkomst runt 5000 pesos i månaden, inte ens 1000SEK. Efter att ha betalat hyra, elektricitet, vatten, skolavgifter och skulder från styvpappans begravning finns inte mycket pengar kvar till att försörja 14 personer. Hade John Ryll varit vilken annan pojke som helst skulle han ha börjat andra året i highschool i juni, men pågrund av LKGn har han med nöd och näppe precis avlutat första klass i grundskolan. Han kan prata men väljer själv att vara tyst eftersom att han kan ha svårt att göra sig förstådd. De flesta dagar går han till skolan, men ångrar sig efter halva vägen dit och går hem igen. John Ryll vill jätte gärna börja tvåan, men helst inte förrän hans läpp är opererad.

Tiden går och jag har börjat räkna ner till hemresa. Det känns okej att göra det när hemresemånaden nu är kommen. 26 dagar kvar!

Och så blev det så att denna och nästa blir semestervecka. Fördriver dagarna så gott det går med typ sjukt stor, himla enorm marknad, bodyscrub i med skrubb till och med i armhålorna. Hade tänkt gå på bio idag men filmen vi ville se gick bara en gång på lördagar. På måndag beger vi oss till Boracay för att bedriva tiden med att sola och bada istället. Efter det blir det nåt slags volontärande, men av vilket slag vet jag inte, fram till den 17e maj då Juvy drar till Svea Rike. Tio dagar, sen byter jag världsdel, fyra dagar, HEMMA! Har drabbats av lite hemlängtan.